7 April 2017

Jag insåg vid 5 tiden imorse att jag, Laura och Lucy påväg att möta Alli passerade platsen där lastbilen körde in med någon minut igår.

Vi hade precis kommit in vid entren på NK när han ringer samtalet då en bara på en mikrosekund förstår att något är tokgalet utan att ord är uttalde. Han frågar vart vi är och säger ni måste stanna inne SKYDDA er. Det sker en katastrof på Drottninggatan.

Jag tittar mig omkring och ser att nyheten om den hemska katastrofen inte hunnit sprida sig. Och försöker tänka på platser som kan vara säkra att vara på och som vi kan ta oss till.

Minutrarna går, Alli ringer igen fler är skadade. Han är fast på kontoret som har första parkett till händelsen och bevittnar allt. Polis har nu kommit på plats och spärrar av. Vi är så nära varann men ändå så långt ifrån.  Vi rör oss ut från NK för att nu börjar det bli känt.

Rädsla har en kollektiv lukt som identifieras som ett fingeravtryck. Vi tar smågator till hotell Elite för skydd. Många människor är ute på Stockholms gator ovetandes och medvetna. Jag får tunnelseende, skydda Laura och Lucy med livet. Ögonen scannar efter lastbilar och allt som verkar hotfullt. Öronen sorterar bort det vanliga statsbruset, kroppen är stel och stark.

Vi går in i hotellets entre där möts vi av skrämd och orolig personal. Rykten om att det pågår skjutningar vid fridhemsplan och stureplan läcker ut.

Nu intenfieras rädslan, jag ber hotellpersonal om att öppna konferansrum för mer skydd. Den första säger, iskallt – tyvärr det får jag inte för min chef. Han, medelåldersman, kostymklädd, nyrakad och välkammat hår var rädd om jobbet medan jag var rädd om livet.

Hela korridoren har tomma konferansrum. Andra i personalen gömmer sig. Jag står där med en liten baby i sele och hunden i vagnen med ett fokus. Att skydda dom med livet. Nu funkar det inte att ringa, täckning saknas. Sms och fb chatt når fram men det går trögt. 40% kvar av telefonbatteriet.

Jag ser en hotellpersonal som verkar vara ansvarig och som är påväg att ta skydd, säger bestämt, ni måste hjälpa oss med skydd, öppna konferansenrummet, hon ber någon annan anställd öppna och jag sätter mig i ett hörn, plockar fram leksaker och nynnar barnsånger med Laura.

Jag hör helikoptrar, många. Gardinerna är fördragna så jag ser ingenting. Tankarna far genom huvudet bara ingen kommer in och skjuter, kör in eller på annat sätt skadar oss. Minutrar blir timmar. Inget vatten, ingen av hotellets personal erbjuder heller, jag hittar en liten loka flaska i vagnen.

En fruktskål finns på rummet men det är helt omöjligt att äta. Vi skulle ju äta när vi sågs, tillsammans.

Någon skriker i megafon utanför men jag har ingen aning om vad som sägs. Efter att polisen håller presskonferans och ett par timmar inlåsta i konferensrummet, vågar vi oss ut. Uppmötta av ett par vänner som bor i innerstan.

Jag kunde troligen ha suttit kvar där, chockad och skärrad om det inte vore för deras handlingskraft och medmänsklighet.

Kollektivtrafiken är avstängd många gator är avspärrade, det är så skönt med den friska men kyliga luften.  Solen skiner på en blå himmel.

Alli ringer han får komma ut från kontoret, vi ska mötas i slutet av birger Jarlsgatan korsningen odengatan. Kroppen är skakig men stel och stark. Massa människor går på gatan åt olika håll precis som vanligt. Precis som att inget har hänt men det har det. Vi mötts och äter ihop med vännerna, tar en taxi hem.

Laura är stekhet, kräks när vi kommit hem, flera gånger. Gråter, vi tar bilen in till barnakuten. Lucy blir inknuffad hos grannen som föredrar katter. Det var de eller sitta själv. Fick meddelande om att hon gnällde efter oss. Tankarna gick åt hunden som fick sätta livet till idag. Hon är iallafall säker.

Efter 4 timmars väntan får vi åka hem, hon har fått febernedsättande och smärtlindring. Hon sover bara när jag håller henne nära i famnen. Allt av betydelse ställdes på sin spets.

Jag vaknar idag med en sprängande huvudvärk som en påminnelse om gårdagen. Jag blir glad, bredvid mig finns mina älskade ädelstenar. De finaste jag har i livet. Kroppen sköljs med tacksamhet, jag lever, vi lever. I ett fantastiskt land. Där människor blivit rädda, skrämda och hotade.

Men jag vaknar också upp i ett land där en får hjälp av andra. Laura kommer återhämta sig. Hjälpen är inget att ta förgivet. Jag har vatten direkt ur kranen som smakar underbart gott.

Låt gårdagen bli en påminnelse om att vi måste hjälpa varandra, prata mer med varandra, låna och utbyta perspektiv så att även en galen människa förhindras utföra horribla handlingar.

Tack för ditt pepp och stöd allt är betydelsefullt, tack för att du tar dig tid för oss just nu, när det är jobbigt men det kommer bli bättre.
Fortsätt hjälpa varandra, det gör skillnad. Stort som litet, allt räknas

Warning: include(/index.php): failed to open stream: No such file or directory in /home/mooklihe/domains/lucypodengo.se/wp-content/plugins/social-share-button/includes/class-shortcodes.php on line 41

Warning: include(): Failed opening '/index.php' for inclusion (include_path='.:/opt/alt/php74/usr/share/pear') in /home/mooklihe/domains/lucypodengo.se/wp-content/plugins/social-share-button/includes/class-shortcodes.php on line 41