Paris in mind Nyhet / Resor

Paris in mind…

Och så var det dags för en spontan resa till Paris. Alli (maken) åker på konferens och vi (jag och Laura) hängde med. Lucy stannade hemma för första gången med välbekanta ansikten. Vi saknade ihjäl oss efter henne tur att det var en kort resa.

Så vad finns det att göra med spädbarn i Paris och var det ens barnvänligt? Svar, massor och JA! Det är en utmaning i sig att resa med barn, och till platser där en inte har koll på något. Såsom skötrum, blöjor, går det att ta sig fram i kollektivtrafiken med barnvagn etc.

Men jag gillar att utmana mig själv. Mitt starkaste fokus är just att vara så metodisk som möjlig. Jag menar vi känner ju varann by now, även om mycket händer i L liv med all utveckling som sker veckovis så har vi en grund. Har ungefär koll på trötthet, hunger och blöjbyten. Lek och stimulans är ju lätt ordnat i en stad som Paris.

Det var framförallt en sak som väckte tankar under resan. Vi var ute på stan i princip hela dagarna (vem sitter still på ett hotellrum? ;P ) och när det första dagen blev dags för lunch gick vi till stället dit vi blivit tipsade om. På vägen dit blir vi stannade av flera personer som pratar med oss och undrar lite om Laura, korta men trevliga samtal med främmande personer. Love it! Måste bara flika in med ett fik vi tyckte mycket om – Laduree 😉

Väl framme inser jag att restaurangen inte har särskilt många sittplatser och är lite trång. Tittar tveksamt på vagnen och blir nervös över om vi blir insläppta. Kyparen välkomnar oss på Franska och jag pekar på vagnen och att vi vill äta. No worries, säger han och möblerar om lite på bord och stolar. Kör in vagnen och visar oss till bords. Och så här fortsatte hjälpsamheten.

Gå hit både crepes och galette var fantastiskt goda och stället är inte särskilt turistigt men som nämnt lite trångt 🙂

Hjälpsamheten är inget jag är van vid här hemma i Sthlm. Förutom armbågarna så är det dessa sura blickar människor ger en. Det händer ofta att människor springer rakt in i vagnen och sneglar surt på mig med menande blick – vad fan gör du här?!

Det var inte förrän jag var i Paris som insikten slog mig, jag gick runt och va glad och kunde inte riktigt förstå varför. Men så, väl hemma när jag möter personer på stan, prommisen med Lucy, på tågen, i matkön osv så insåg jag. Här ler inte folk särskilt ofta åt en, du måste BE om hjälp när folk går igenom samma dörr som du, folk springer in i dig utan att ge en, är-du-okej blick ? utan skyndar snabbt iväg.

Jag vet, många har bråttom och ska någonstans…det ska ju jag med…men måste det ske så hänsynslöst? Folk tränger sig före precis som att en med barn och barnvagn inte behöver få plats. Det tycker jag är väldigt illa. Vad händer inom oss människor när vi bemöts med attityder som att vi är i vägen eller osynliga? Och är det här beteenden som visar på ditt bästa jag åt en som observerar och suger i sig kunskap som en svamp?

Jag tror ibland att personer inte inser vad lite hjälp gör stor skillnad. Ett hej till den nya medborgaren som ser och gör precis det alla andra medborgare gör, kan vända på en gråtande situation helt och hållet. För föräldern, barnet och inte minst för dig som ger. Det känns riktigt gott inombords när en gjort något gott för en annan, jag lovar. Pröva!!

Så, tack Paris för den korta men välfyllda tiden, vi kommer tillbaka! <3

 

 


Comments

  1. Vad fina ni är! Tack för ett fint reportage & fina tänkvärda ord! Bra att bli påmind om att stanna upp, reflektera, uppskatta & ge något tillbaka *ler* – lite värme, lite kärlek & lite glädje…
    En fråga, vet du om caféet/restaurangen Laduree i Paris är hundvänlig? Vi ska till Paris om ca en vecka och tänkte att det stället kanske vi kan gå till.

    Ha det så bra!

    //Veronica, Fredrik, Gordon & Pedro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *